Problemet som ingen pratar om

Tänk dig en soptipp. Grå, stinkande, full av saker som sakta bryts ner – eller inte bryts ner alls. Mitt i alltihop ligger kablar, gamla transformatorer och uttjänta elledningar. Koppar, aluminium, bly. Metaller som tog miljontals år att bildas i jordskorpan, som grävdes upp med enorma maskiner, transporterades över halva jordklotet och förädlades i energikrävande processer. Och nu ligger de bara där. I marken. Igen.

Det är absurt när du tänker på det.

Ändå hamnar fortfarande stora mängder elmaterial på deponi varje år i Sverige. Inte för att folk är illvilliga, utan för att det är enklare. Snabbare. Man vet inte riktigt vart man ska vända sig. Men den bekvämligheten kostar – och priset betalar vi alla.

Vad händer egentligen på en deponi?

Kablar och elektronik på en soptipp är inte ofarliga. Plastisoleringen runt koppartrådar innehåller ofta PVC och tillsatser som kan läcka ut i grundvattnet över tid. Bly från lödningar gör samma sak. Det är en långsam förgiftning som pågår under årtionden, ibland århundraden.

Men vet du vad som är det riktigt frustrerande? Metallerna inuti de där kablarna är fortfarande fullt användbara. Koppar tappar inte kvalitet vid återvinning. Du kan smälta ner den och göra helt nya kablar, rör eller elektronikkomponenter. Om och om igen. Det finns ingen teknisk anledning att dumpa den.

Pengarna du kastar i soporna

Koppar handlas just nu för runt 80 000–90 000 kronor per ton på världsmarknaden. Aluminium ligger lägre, men är fortfarande värdefullt. Varje meter kabel som hamnar på deponi är bokstavligen pengar i marken.

Och det handlar inte bara om råvarupriset. Att bryta ny koppar kräver ungefär sju gånger mer energi än att återvinna befintlig. Sju gånger. Det är som att köra bil till Göteborg när du egentligen bara behövde åka till Södertälje. Den energiskillnaden översätts direkt till koldioxidutsläpp, vattenförbrukning och förstörda ekosystem vid gruvorna.

Genom att lämna ditt uttjänta kabelskrot i Stockholm till en återvinningsstation i stället för att låta det hamna på deponi bidrar du till att värdefulla metaller kan återanvändas.

Stockholms roll i kretsloppet

Stockholm genererar enorma mängder kabelskrot. Byggen rivs, kontor renoveras, infrastruktur uppgraderas. Tunnelbanan, Slussen-projektet, alla nya bostadsområden i Hagastaden och Norra Djurgårdsstaden – överallt dras gamla kablar ut och nya dras in.

Frågan är vad som händer med de gamla. Seriösa aktörer i regionen tar emot elmaterial, sorterar det, stripper kablarna och skickar metallerna vidare till smältverk. Processen är effektiv och lönsam. Faktum är att du ofta får betalt för ditt skrot, beroende på mängd och kvalitet.

Jag har sett företag som renoverar kontorslokaler och bara slänger allt i en container blandat. Gips, kablar, armaturer – allt i en enda röra. Det gör sorteringen svårare och dyrare, och risken ökar att materialet till slut hamnar på deponi ändå. Lite planering gör enorm skillnad.

Så gör du rätt – utan att det blir krångligt

Separera kablar och elmaterial från övrigt byggavfall redan på plats. Det tar fem minuter extra. Kontakta en mottagare som specialiserar sig på metallåtervinning – de hämtar ofta själva om volymerna är tillräckliga. Är du privatperson med en påse gamla sladdar och kablar? Återvinningscentralen tar emot det.

Och det bästa av allt: du behöver inte vara miljöaktivist för att göra det här. Det räcker med att vara pragmatisk. Resurser är ändliga. Att återanvända dem är inte idealism – det är sunt förnuft.

Nästa gång du står med en hög uttjänta kablar i handen, tänk på vad som faktiskt finns därinne. Koppar som kan bli en ny laddkabel. Aluminium som kan bli en cykelram. Eller en soptipp som sakta förgiftar grundvattnet.

Valet borde vara enkelt.